Det nalkas Hemingway i Svenskfinland. Nils Erik Forsgårds nya bok Hemingway. En betraktelse (som jag har sett fram emot länge) ges ut av Söderströms/Atlantis i september månad.

Så gott som alla känner till Ernest Hemingway. Han är en av världens mest lästa och omtalade författare. Han är, kort och gott, en ikon. Hans litterära stil och hans böcker har slagit ringar på vattnet under många årtionden. Forsgård undersöker i sin bok det arv som Hemingway lämnat efter sig, och hur det arvet tar sig i uttryck nu då det gått 50 år efter att Papa med ett hagelgevär tog sitt eget liv i sitt hus i Idaho.

Den 12.10 kl. 18 kommer undertecknad att tillsammans med Forsgård på Arkadia Bookshop i Helsingfors samtala om den nya boken och om Hemingway överlag. Tillfället är en releasefest för boken och alla intresserade är hjärtligt välkomna. Bjud med litteraturintresserade vänner för en trevlig kväll av diskussion, mingel och snacks.

Dekius Lack (pseudonym) är en lite udanskymd figur i den svenska litteraturen. (Vem av er har ens hört talas om honom?) Han har gett ut ett tjugotal böcker, och så sent som i fjol kom romanen De fattigas piano. Jag har precis läst min första bok av honom, romanen En familjefars ABC från 2007.

(Det här var den största och bästa bilden jag kunde hitta på boken på internet, något som kanske talar om hur marginell plats Dekius Lack av någon orsak innehar på det svenska litterära fältet.)

Nåväl. Boken handlar om den f.d. polisen Robert Wall, som för övrigt är huvudperson i flera romaner av Lack. Robert är en man som lever i sann misär. Hans fru mobbar honom psykiskt, hon har bl.a. fått honom att sova i familjens jordkällare eftersom han snarkar så högt. Hans barn avskyr och/eller föraktar honom. Han har inget arbete men får så småningom ett beredskapsjobb som trivselmentor, vilket i praktiken innebär att han går till ett stort försäkringsbolag med clownsmink i ansiktet och delar ut godis åt de anställda. Robert lyckas inte skapa mer trivsel utan får genom sina monologer om försäkringsbolagens korruption de anställda att bli deprimerande och sjukskriva sig. Vilken cirkus.

En familjefars ABC är en pikareskroman. Lack driver med sin huvudperson, och tanken är väl att han också ska driva med samhället. Det lyckas inte alltid. Samhällskritiken tas aldrig på allvar eftersom huvudpersonen—som ska bära upp de samhällskritiska teserna—är så förbluffande löjlig. Stundvis är det humoristiskt och visst skrattar jag högt ibland, men helheten är trots allt ojämn.

Trots att Robert tar hand om så gott som allt hushållsarbete (han städar och lagar all familjens mat) är han i grund och botten en mansgris. Hans kvinnosyn är som tagen direkt från medeltiden. För honom är lyckad manlighet det viktigaste. Och som man ska man arbeta och förtjäna pengar, och så ska man sätta sin fru på plats genom sina träffsäkra omdömen om hennes svaghet och mindervärde. Robert förnedrar sig själv konstant både i arbetslivet och familjelivet, men har ändå en förbluffande förmåga att rycka upp sig själv. Han är en quijotisk dåre, men precis som sin förlaga är han en uthållig sådan. Som tragikomisk hjälte är Robert Wall som mest lyckad i sådana partier av boken som handlar om hans kamp inte mot kvinnor utan mot sig själv.

Ni minns den där scenen i American Beauty där Kevin Spacey står halvnaken i sitt garage och lyfter skrot? Så, precis så, borde Robert Wall också ha gjort ibland. Bara för att biffa till sig lite och hävda sin manlighet ens genom att träna sin kropp. Men nej, inte heller det klarar han av. Det verkar han inte ens vara intresserad av. Robert Wall bryr sig enbart om att få tyst på sin fru och på att knulla så ofta han bara kan. Gäsp.

Det här är en säregen bok. Den är väldigt komisk, men det är en absurd och ganska hemsk sorts komik. Huvudpersonen, som inte ges något namn, rakar i början av boken av sig sin mustasch, denna markanta och visuella del av manligheten som har prytt hans ansikte i åratal. Med spänning inväntar han omgivningens reaktioner på denna betydelsefulla handling. Speciellt spänd är han på sin sambo Agnés reaktioner. Han blir dock bestört då han märker att ingen ens verkar komma ihåg att han har haft någon mustasch. De tror att han skojar med dem då han försöker övertyga dem om att han minsann haft mustasch hur länge som helst. Mannen börjar undra om det är han själv som är galen, eller om det är hans sambo och vänner som tappat greppet om verkligheten. Han blir paranoid. Försöker de göra sig av med honom? Har Agnés ett förhållande med bästa vännen Serge? Vad är det som händer?

Ja, allt spårar ur. Paranoian ges fritt spelutrymme. Ångesten över att inte veta vem som har rätt växer sig allt större och större. Mannen bestämmer sig till sist för att strunta i det hela och låta dem spela sina spel. Om de nu är så obstinata att de försöker övertyga honom om att han aldrig har haft någon mustasch, då får de väl hållas. Så en dag påstås det att hans far har varit död redan ett år, trots att han fortfarande är vid liv. Är han inte det?

Hela världen faller över ända. Det bästa är att fly från situationen. Han måste komma bort från de här sinnessjuka människorna som försöker få honom att bli galen, eller, ännu värre, som försöker driva honom till självmord. Han hoppar på ett flygplan och köper en enkel biljett så långt bort han kan komma, bara för att märka att ingenting blir bättre när han väl har landat.

Emmanuel Carrère—en av mina favoriter bland de franska författarna—får läsaren att hela tiden undra över perspektiven i den här boken. På ena sidan är man övertygad om en sak, men när man läser nästa sida får man lov att ändra ståndpunkt. Det finns en existentiell ambivalens i den här enkla berättelsen om en man som upptäcker att det finns stora brister i kommunikationen med omvärlden. Här finns en allegorisk touch som får en att i sista hand begrunda sig själv.

Min glättiga sommarläsning idag består av Arthur Schopenhauers On the Suffering of the World (ur Penguins fina bokserie Great Ideas).

Jag ska inte blanda bort mig i några resonemang om boken just nu, utan bara kort citera en rad ur en aforism som kunde ha skrivits av någon copyleft-entusiast anno 2011:

Payment and reserved copyright are at bottom the ruin of literature.

Vad tycker vi om det påståendet?

Ja, då var semestertiderna över. Back to writing, back to studying, back to work. Augusti. En härlig tid. Fortfarande varmt och soligt, men man vet att den underbara hösten närmar sig. Löven, ni vet, träden och färgerna, blåsten, mörkret i oktober. Härligt. Jag är en höstmänniska.

Under de senaste dagarna har jag sorterat bland böckerna, och placerat in en del prydnadsföremål dessutom. Jag tror den här lamp-flask-kombinationen kommer att se bra ut i hyllan i höstmörkret.

PS. Ser ni The Passage av Justin Cronin där till vänster om lampan? Den är fortfarande oläst, shame on me.

Jag behöver nya bokhyllor. Kanske det blir några sådana här i stället för de vanliga vita Billy-hyllorna.

Fotografi av David Blazquez.

No Country For Old Men är den mest tillgängliga boken av Cormac McCarthy jag har läst hittills. Här finns ju en proper intrig, för böveln! Det är stundvis riktigt spännande, och som alltid är McCarthys dialoger fläckfria och imponerande. Alla som sett bröderna Coens fantastiska filmversion av boken vet vad det handlar om—Texas, knark, pengar, mördare, och en mccarthysk ödesmättad brutalitet som obevekligt skördar offer på offer.

En av de saker som skiljer den här boken från alla andra romaner av McCarthy är att handlingen är förlagd till en tid som ligger nära samtiden, nämligen 80-talet. Alla andra romaner i författarskapet—med undantag för iskalla framtidsskildringen The Road—utspelar sig från 1800-talet fram till 1960-talet, och kan karakteriseras som en slags historiska romaner.

En av huvudpersonerna i boken, yrkesmördaren Anton Chigurh, är en klassisk McCarthy-skapelse. Här har vi en litterär figur som är ett renodlat verktyg för det blinda och våldsamma ödet, precis som t.ex. Judge Holden i mästerverket Blood Meridian. Chigurh åker runt och söker upp alla som är inblandade i det uppdrag han har fått framför sig. Det finns ingen nåd. Det finns inte ens någon möjlighet till nåd. Vissa utvalda offer får försöka rädda sitt liv genom att välja mellan krona och klave på det mynt som Chigurh singlar. Men inte ens då är det fråga om nåd, utan om något förutbestämt: ”Jag hade inget att säga till om i frågan. Varje ögonblick i ditt liv är ett vägskäl och varje situation är ett val. Och det ledde till detta [...] Jag hyste ingen tilltro till att du skulle kunna påverka det där myntet. Hur skulle du ha kunnat göra det?”

Samtidigt som boken är en brutal skildring av utfallet av en misslyckad rendez-vous mellan en knarkkartell och köparna i Texas, är det också den åldrande sheriff Bells kärlekssång till sitt land. I stycken som spränger sönder intrigen skriver han till någon—sin fru? sin döde far? sin pensionerade arbetskamrat?—om sin väg mot det fall han för tillfället undersöker, det fall där bl.a. Anton Chigurh är inblandade. Sheriffen känner sorg över och otillräcklighet inför den ondska som övertagit det samtida Amerika. Det våld som sprider sig har ingen förklaring som han ser det. Knarket tar över gatorna även i de minsta av byar och städer. Gangstrar gör som de vill utan att lagens väktare förmår hindra dem. Barn och ungdomar drabbas, men ingen verkar bry sig, och om det finns någon som bryr sig så förmår de inte göra något åt det.

Det här är den mest nostalgiska boken av McCarthy (även om den inte är så nostalgisk som man kanske kan föreställa sig på basis av mitt ovanstående stycke), och ibland får jag rentav en känsla av att sheriff Bells monolog om det samtida Texas/Amerika är väldigt in sync med författarens egen röst. Det finns hardcore-fans som blivit väldigt besvikna på författaren efter att No Country For Old Men kom ut, man har bl.a. sagt att McCarthy har övergett sitt benhårda estetiska regelverk och istället anammat ett mer filmiskt och populärt sätt att skriva. Men nej, det tycker inte jag—speciellt inte som rysaren The Road publicerades bara några år efter NCfOM. Den här boken är en Cormac McCarthy light, en bra väg in i ett tufft och strängt—om än inspirerande och belönande—författarskap, som jag anser som ett av de största i det samtida Amerika. En lättviktare av McCarthy slår andra författares tungviktare på fingrarna, så är det bara.

Någon gång i början av året ingick Helena från Dark Places och jag en litterär pakt som för min del innebar att läsa Donna Tartts Den hemliga historien och för Helenas del att läsa vilken som helst bok av Don DeLillo (som hon alltså inte läst tidigare, och som jag anser som en av de bästa samtida amerikanska författarna). Nu kan jag med stolthet meddela att jag gjort vad som förväntades av mig, dvs. plöjt mig igenom de 703 sidorna i pocketversionen av Tartts bok. (Helena hotar för övrigt med att läsa den tunnaste boken av DeLillo, något som hon ju givetvis är fri att göra, men som torde skänka henne betydligt mindre cred än mina 700+ sidor, hahaa).

Nåja, till saken. Den hemliga historien. Alla som läser mycket känner väl till den här boken. Major classic, liksom. Och visst är den ju bra, men liksom alltid när deckare eller thrillers kommer på tal måste jag säga att jag vanligen inte läser dylika böcker. Inte för att det är något fel med dem, utan för att jag helt enkelt inte är intresserad av brottslighet så som den skildras av en stor del av samtida deckarförfattare, men nu kan jag ju då äntligen säga det: jag har i sommar läst en deckare. Enligt en blurb på omslaget av boken är det i det här fallet dock fråga om en ”thriller för tänkande människor”—något som man för övrigt kan säga även om Brott och straff—och en annan blurb benämner Den hemliga historien som ett relationsdrama. Jag väljer att helt enkelt kalla den för en tegelsten. Det är faktiskt den enda veritabla tegelsten jag hittills har läst i år.

Boken handlar om ett gäng studenter vid Vermont-skolan Hampden College. De fem huvudpersonerna utgör en liten elitistisk grupp som studerar antika språk för den excentriska enstöringen och professorn Julian Morrow. Bokens berättare, Richard Papen, som i början av boken anländer till Hampden från Kalifornien, återger ett skeende som kommer att ta alltmer mystiska och hotfulla vändningar. Studenterna begår ett dråp och senare även ett överlagt mord. Behöver man säga mer än så om handlingen? Nej, egentligen inte. Visst är det kul att Tartt låter sina personer förirra sig i gamla grekiska backanaler och experimenterande med droger och sprit, men det intressanta i den här boken är inte handlingen utan persongalleriet och berättandet. De unga huvudpersonerna är på ett sätt väldigt lika varandra (rika, vackra, självsäkra), men också väldigt olika varandra till läggning och personlighet. Tartt har garanterat lagt ner mycket tid och energi på att mejsla fram de här personerna. De är både trovärdiga och originella. Henry, till exempel, den stora tillbakadragna pojken som ständigt går omkring med ett paraply i handen, och som aldrig ses göra något annat än studera sina gamla tjocka böcker. Eller Bunny, den högljudda buffeln i gänget, en storkäftad typ som man redan på första sidan i boken får veta att kommer att dö.

Boken framskrider långsamt men detaljerat. Berättandet är väldigt återhållsamt, och jag känner mig under läsningens gång stundvis otålmodig. Kan berättaren inte skynda på lite? tänker jag. Det är njutbart och spännande att läsa, visst, men jag vill veta hur det går till sist. Jag vet ju att Bunny kommer att dö, men hur går det till när han dör, och hur kommer att att gå för alla de andra? För berättaren Richard, för Henry och de andra huvudpersonerna, tvillingarna Charles och Camilla och den känslige Francis. Det är ett av tecknen på en bra berättelse, att man bryr sig om huvudpersonerna.

Jag ångrar inte den tid jag la ner på Den hemliga historien, inte alls, men jag blev heller inte vidare nyfiken på andra böcker av Tartt. Kanske jag har fel, men det känns som om en bok av henne är som en annan bok av henne. Det är möjligt att jag är orättvis och trångsynt när jag säger så, och om jag har fel får den som vet bättre vederlägga mitt uttalande.

Unga manliga amerikaner som klagar och protesterar och lider, har vi inte fått nog av dem än? Holden Caulfield i Salingers roman, Bob Dylan, Jack Kerouac, Kurt Cobain, listan kan göras väldigt lång. Under andra hälften av 1900-talet har popkulturen formligen drunknat i alla dessa berättelser om och av unga män som tampas mot världen, och om det inte är världen i sig som är fienden för en ung mans ambitioner och drömmar så är det han själv som i all sin dödsföraktande energi och missriktade kampvilja driver fram sin egen undergång.

Nu kan Zeke Pappas, huvudpersonen i Dean Bakopoulos nya roman My American Unhappiness, läggas till den här långa listan av litterära unga män. Inte för att Zeke nödvändigtvis är en lika odödlig hjälte som Holden Caulfield i Catcher in the Rye eller Dean Moriarty och Sal Paradise i On the Road. Bakopoulos förmår inte ge sin hjälte samma djup och komplexitet som Salinger och Kerouac, men Zeke är ändå en engagerande person som man, kanske just tack vare hans litterära brister, kan ta till sig och jämlika sig med. Han protesterar mot sitt samtida Amerika på ett mer akademiskt och intellektuellt sätt än de flesta av sina föregångare. Han är chef för ett obskyrt kulturellt centrum som bär det fina namnet Great Midwestern Humanities Initiative, och inom ramarna för centrets verksamhetsplan börjar han samla material för det som han ser som sitt livsverk: projektet ”An Inventory of American Unhappiness”. Det är ett ambitiöst försök att kartlägga vad det är som gör Amerika till världens olyckligaste land, trots allt välstånd och alla möjligheter. Zeke är konfunderad. Han vill förstå varifrån all olycka kommer. Varför kan människor inte nöja sig med det de redan har?

Första hälften av boken är rörande. Zeke presenteras som en man med verkliga bekymmer och stora sorger. Han vill vara lycklig, han vill hitta en livspartner, och han har en ärlig vilja att förstå och hjälpa andra människor. Han är en empatisk man som kämpar mot motgångar i form av sjuka familjemedlemmar och en fru som långt innan bokens berättelse börjar har försvunnit under mystiska omständigheter. Mycket är alltså fel i hans liv, men som läsare får man ändå en känsla av att allt kommer att ordna sig för Zeke. Sedan kommer twisten. Zeke visar sig slutligen vara en riktig sopa. Visst, han har en college-examen, och jo, han är verbal och rätt intelligent, men han klantar till allt för sig. Han dricker för mycket. Han är alltför insinuant och förnedrande gentemot sin sekreterare och vän Lara. Han förmår inte uppfatta och bearbeta sin egen olycka utan projicerar i stället all sin misär utåt, som om den vore orsakad av andra när det i själva verket till en stor del beror på honom själv.

Bakopoulus verkar vilja säga något väsentligt om (o)lycka. En av hans poänger kan sägas vara att man kan vara lycklig trots att man upplever stora svårigheter, bara man inser att det till stor del handlar om ens inställning och om egna val. Nåja, den här boken blir lite platt mot slutet. Allt skiter sig rejält, på ett sådant sätt att jag rentav gäspar medan jag läser. Zeke jagas av federal agents, han stöter ifrån sig alla sina vänner och han flyttar till en ny stad för att börja om. Och när det är som skitigast kommer den obligatoriska lätta touchen mot slutet som ska få läsaren att sucka av belåtelse, som för att känna en gnutta hopp trots allt. Lite slappt gjort, kan tyckas, och kontraproduktivt i en bok som ger sig ut för att behandla huvudpersonens grundläggande oförmåga att finna sitt lyckliga innersta jag i en värld som är så full av flyktiga nöjen och ytligheter, men Zeke lyckades under bokens första hälft ändå väcka så mycket liv i mig att jag är beredd att förlåta författaren det otillfredsställande slutet. Den här bokens premisser var lovande, jag hade rätt stora förväntningar då jag började läsa, och även om alla förväntningar inte har uppfyllts så är jag rätt belåten ändå. Boken gör mig inte så mycket lyckligare, men inte heller mer olycklig.

My American Unhappiness, Dean Bakopoulos, Houghton Mifflin Harcourt, 2011.

Okej, det här inlägget handlar inte om böcker eller litteratur, men eftersom jag för tillfället inte bloggar någon annanstans än på Bibliofilerna publicerar jag det ändå. Ska hålla mig kort, promise. Svenskt Näringsliv har publicerat en rapport som heter ”Konsten att strula till ett liv”. Ni kan läsa hela rapporten här. Just nu kommer jag bara att citera två stycken som så tydligt målar upp vilka värderingar som speglas i rapporten:

Den som avslutar sin utbildning sent skall samtidigt ta de första avgörande stegen i karriären, bilda familj och skaffa bostad, med alla de åtaganden som det innebär. Det är i det läget kompromisserna riskerar att bli stora. Ett stressat liv med mycket deltidsarbete och en offrad karriär. Eller att skjuta upp barnafödandet, med risk för att det inte blir av alls. Det är valen som många då konfronteras med. Livet blir ganska struligt.

Om man jämför detta med civilingenjören som gått raka vägen så är läget helt annorlunda. Hon har etablerat sig på arbetsmarknaden och kunnat visa vad hon går för i karriären, vilket gör att en föräldraledighet inte nödvändigtvis blir ett stort avbräck. Hon har kunnat lägga undan en grund- plåt för bostad och andra eventualiteter. Livspusslet blir väsentligt enklare.

Jag kan ju bara tacka Svenskt Näringsliv för att de så oproblematiskt ger oss en mätare för vad som är ett struligt liv. Mitt liv är extremt struligt enligt den här rapporten: Fick barn som 21-åring, andra barnet som 24-åring — frilansat och ströjobbat många år — studerar fortfarande som 30-åring. Ja, mitt liv är ju faktiskt extremt struligt, nu inser jag det. Jag borde kanske inte ha skaffat mina barn, jag borde kanske ha blivit civilingenjör och köpt den där lägenheten i stället.

Ja, så hände det då till slut. Jag läste ut en bok, och fick totalt hjärnsläpp. Stod där framför bokhyllan och försökte komma på någonting att läsa. Visst har jag ju tipsat andra om bra sommarläsning (bl.a. på Pappers hemsida och i Hbl under midsommaren), men tidigt i morse, när jag skulle välja busslektyr, var allt det där som bortblåst. Ingen bok jag tittade på såg vidare bekant ut, och ingen bok fick mig att tänka ”den ska det bli”. Så gick jag till sist sömngångaraktigt fram till hyllan och plockade ner en bok på måfå. Det blev den här:

Alltså Barbara Ehrenreichs Barskrapad. Konsten att hanka sig fram. En journalist och författare bestämmer sig för att under två års tid leva på absolut minimilön i USA. Jag har läst ca. 1/3 av boken hittills, och den är bra. Återkommer med lite längre inlägg senare. (Jag lovar, trots all sommarlathet som ligger tjockt över Vanda.)

Under flera års tid har jag haft som avsikt att läsa Lord of the Flies, denna bok om ett gäng pojkar som driver i land på en öde ö och som där tvingas upprätta sitt eget lilla samhälle och försöka överleva. Boken har länge stått där i min hylla och väntat. Den är ju tunn (182 sidor i Penguins utgåva), så det är inte längden som har avskräckt mig. Och det är ju en überklassiker, något som alltid lockar mig till läsning. Några gånger har jag bläddrat i boken, tittat på de första sidorna och det snirkliga språket, och tänkt: Nej, inte just nu. Så här pågick det ända tills i fredags, då jag äntligen tog ner boken för att faktiskt läsa den från början till slut.

Lever då Lord of the Flies upp till sitt rykte som pärla i ett Nobel-belönat författarskap? Ja. Definitivt. Det är en fantastisk bok. Jag har inte läst något av William Golding tidigare men kan på basis av bara den här boken klassa honom som en författare och stilist av rang. Hans språk är fenomenalt, det är precis lika fullt av subtilitet och undertoner som bokens förrädiska ö är det. Berättandet är fullt av spänning. Som läsare får man en känsla av att hela ön är en sprängladdning som hotar att brisera. Att en katastrof närmar sig. Bildspråket och dess konnotationer är fullt av betydelse. Pojkarnas rädsla för ensamhet, mörker och en samvaro utan trygga vuxna ges fritt spelrum på ön, och ett ruttnande grishuvud på en påle blir en symbol och ställföreträdare för det mest fruktansvärda de kan föreställa sig. Varje liten initierande handling blir hos Golding inledningen till något större som i slutändan kommer att definiera den person som utför den. Första gången som öns potentiella ledare, Jack, målar sitt ansikte i rött och vitt och sedan talar till sina efterföljare med en tvingande ton i rösten, det blir början på ett skeende som kommer att leda till förtryck och död. När lilla Simon kryper in under en buske för att iaktta alla andra i smyg känner man att det är något illavarslande i görningen. Och kan man inte redan i början av boken ana sig till den tjocka och mobbade Piggys öde?

En recensent skrev om boken att ”here Golding presents the universe”, och jag kan bara hålla med. Goldings ö är världen i miniformat. Boken är en skarp bild av hur mänsklig samvaro under olika epoker har uppstått, utvecklats och mött sin nedgång. Man kan rentav säga att Lord of the Flies är en allegori över hur människans sociala och kulturella drifter artar sig. På bara 182 sidor lyckas Golding faktiskt säga något väsentligt om hur människor beter sig i världen. Väldigt imponerande.