Dekius Lack (pseudonym) är en lite udanskymd figur i den svenska litteraturen. (Vem av er har ens hört talas om honom?) Han har gett ut ett tjugotal böcker, och så sent som i fjol kom romanen De fattigas piano. Jag har precis läst min första bok av honom, romanen En familjefars ABC från 2007.

(Det här var den största och bästa bilden jag kunde hitta på boken på internet, något som kanske talar om hur marginell plats Dekius Lack av någon orsak innehar på det svenska litterära fältet.)

Nåväl. Boken handlar om den f.d. polisen Robert Wall, som för övrigt är huvudperson i flera romaner av Lack. Robert är en man som lever i sann misär. Hans fru mobbar honom psykiskt, hon har bl.a. fått honom att sova i familjens jordkällare eftersom han snarkar så högt. Hans barn avskyr och/eller föraktar honom. Han har inget arbete men får så småningom ett beredskapsjobb som trivselmentor, vilket i praktiken innebär att han går till ett stort försäkringsbolag med clownsmink i ansiktet och delar ut godis åt de anställda. Robert lyckas inte skapa mer trivsel utan får genom sina monologer om försäkringsbolagens korruption de anställda att bli deprimerande och sjukskriva sig. Vilken cirkus.

En familjefars ABC är en pikareskroman. Lack driver med sin huvudperson, och tanken är väl att han också ska driva med samhället. Det lyckas inte alltid. Samhällskritiken tas aldrig på allvar eftersom huvudpersonen—som ska bära upp de samhällskritiska teserna—är så förbluffande löjlig. Stundvis är det humoristiskt och visst skrattar jag högt ibland, men helheten är trots allt ojämn.

Trots att Robert tar hand om så gott som allt hushållsarbete (han städar och lagar all familjens mat) är han i grund och botten en mansgris. Hans kvinnosyn är som tagen direkt från medeltiden. För honom är lyckad manlighet det viktigaste. Och som man ska man arbeta och förtjäna pengar, och så ska man sätta sin fru på plats genom sina träffsäkra omdömen om hennes svaghet och mindervärde. Robert förnedrar sig själv konstant både i arbetslivet och familjelivet, men har ändå en förbluffande förmåga att rycka upp sig själv. Han är en quijotisk dåre, men precis som sin förlaga är han en uthållig sådan. Som tragikomisk hjälte är Robert Wall som mest lyckad i sådana partier av boken som handlar om hans kamp inte mot kvinnor utan mot sig själv.

Ni minns den där scenen i American Beauty där Kevin Spacey står halvnaken i sitt garage och lyfter skrot? Så, precis så, borde Robert Wall också ha gjort ibland. Bara för att biffa till sig lite och hävda sin manlighet ens genom att träna sin kropp. Men nej, inte heller det klarar han av. Det verkar han inte ens vara intresserad av. Robert Wall bryr sig enbart om att få tyst på sin fru och på att knulla så ofta han bara kan. Gäsp.

Det här är en säregen bok. Den är väldigt komisk, men det är en absurd och ganska hemsk sorts komik. Huvudpersonen, som inte ges något namn, rakar i början av boken av sig sin mustasch, denna markanta och visuella del av manligheten som har prytt hans ansikte i åratal. Med spänning inväntar han omgivningens reaktioner på denna betydelsefulla handling. Speciellt spänd är han på sin sambo Agnés reaktioner. Han blir dock bestört då han märker att ingen ens verkar komma ihåg att han har haft någon mustasch. De tror att han skojar med dem då han försöker övertyga dem om att han minsann haft mustasch hur länge som helst. Mannen börjar undra om det är han själv som är galen, eller om det är hans sambo och vänner som tappat greppet om verkligheten. Han blir paranoid. Försöker de göra sig av med honom? Har Agnés ett förhållande med bästa vännen Serge? Vad är det som händer?

Ja, allt spårar ur. Paranoian ges fritt spelutrymme. Ångesten över att inte veta vem som har rätt växer sig allt större och större. Mannen bestämmer sig till sist för att strunta i det hela och låta dem spela sina spel. Om de nu är så obstinata att de försöker övertyga honom om att han aldrig har haft någon mustasch, då får de väl hållas. Så en dag påstås det att hans far har varit död redan ett år, trots att han fortfarande är vid liv. Är han inte det?

Hela världen faller över ända. Det bästa är att fly från situationen. Han måste komma bort från de här sinnessjuka människorna som försöker få honom att bli galen, eller, ännu värre, som försöker driva honom till självmord. Han hoppar på ett flygplan och köper en enkel biljett så långt bort han kan komma, bara för att märka att ingenting blir bättre när han väl har landat.

Emmanuel Carrère—en av mina favoriter bland de franska författarna—får läsaren att hela tiden undra över perspektiven i den här boken. På ena sidan är man övertygad om en sak, men när man läser nästa sida får man lov att ändra ståndpunkt. Det finns en existentiell ambivalens i den här enkla berättelsen om en man som upptäcker att det finns stora brister i kommunikationen med omvärlden. Här finns en allegorisk touch som får en att i sista hand begrunda sig själv.